När Amanda föddes så upptäckte jag vilken oerhörd kärlek man kan känna, jag kom fram till att jag inte älskade min mamma tillräckligt mycke. Det va en oerhört stor insikt, nu har jag en liten till som jag älskar oerhört mycke. Tror nog att bebisar är så små och mjuka för att man ska älska dom så mycke..
Men det som har kommit som största chock denna gången är nog ändå hur oerhört stor Amanda är, vad mycket hon kan och hur mycket som har hänt på de här 19 månaderna hon har levt. I torsdags morgon när jag lämnade henne till mamma va hon min bebis, nu är hon helt plötsligt ett småbarn, låter mycke flummigt men jag har fått ett annat perspektiv på henne...
Förlåt för flummet, hoppas ni står ut med mig ändå =)
3 kommentarer:
Jag förstår precis hur det är - jag kände likadant.
Önskar hela er familj allt gott!
Och - njut av de små liven.
Vad fina ni är!
Skicka en kommentar